Hoppa till sidans innehåll

Chrilles racerapport Kalmar 2008

01 AUG 2008 12:16
Låt oss börja från början. December 2006. Min lillebror har nyligen gått ut gymnasiet (6 månader tidigare). Galären. Av någon anledning kommer vi in på en diskussion om hans lärare och han berättar att en av hans lärare/rektorer heter Håkan (visar sig vara Håkan Pettersson, en av Karlskronas mer kända före detta triathleter) och han har varit på Hawaii och kört något som heter Ironman. Hmm, hade knappast hört talas om det innan, men visste så mycket som att man simmade, cyklade och sprang, och att det var långt.
  • Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:17

Otroligt långt. Kom ihåg att jag tänkte att ´fatta vilken sjuk sport´, fast ändå fascinerande på något sätt. Det hela slutade med att jag köpte Coltings bok ”Jag vill ju bara se bra ut naken” till min lillebror i julklapp. Och sträckläste den på juldagen under släktmiddagen.
Ganska intressant, och en hel del idéer som jag som nybliven långdistanslöpare kunde ta till mig. Tanken på triathlon slutade i stort sett efter den dagen. Jag kunde ju inte simma ordentligt, och någon riktig cykel hade jag inte heller. Lättare då att hålla sig till löpning.

Tiden gick. Det blev augusti 2007, och av någon anledning fick jag syn på att det skulle anordnas en lokal tävling på Ringö. Med en lånad mountainbike och bröstsim genom hela simsträckan tog jag mig igenom. Varken simningen eller cyklingen hade varit roligt, men löpningen gick självklart bra. Dock var det något visst med helheten i triathlon som satte sig på hjärnan. Och så var ju alla KSSare så trevliga. Med en ordentlig cykel, våtdräkt och lite simträning kunde detta bli riktigt kul. Började simma 2 ggr i veckan och fick många bra tips från Fredrik, Thomas, Madde, Rikard och Pär. Till en början var 2 längder i sträck en tillräcklig utmaning, som följdes av en minuts flåsande innan nästa 2 avverkades. Men veckorna gick, och jag lade på fler och fler längder mellan vilopauserna. Vid jul kunde jag simma 12 längder i sträck. Jippi. Sen hände någonting.

Jag började lägga upp planer för nästa säsong. Hittade en massa roliga löptävlingar som jag började planera för. Men suget efter att testa någon mer triathlontävling fanns fortfarande där. Kanske kunde olympisk distans vara lagom. Eller möjligtvis en halv-IM.

En full Ironman kändes fortfarande fruktansvärt avlägset. Men som så många gånger förr, lurar hjärnan sig själv på något sätt när man tänker på något mycket. Tittade på klipp från Hawaii på Youtube, fatta vilka atleter de var. Fatta vad genomtränade. Jag hade ju faktiskt utvecklat min simning så att jag kunde crawla 600% längre än 2 månader tidigare, vad hindrade mig från att fortsätta den utvecklingen? Och jag hade ju fått tag i en billig racercykel som jag kunde köra relativt fort på. Så när jag ändå skulle lägga ner all tid på träning, så kanske jag skulle kunna testa Kalmar ändå. De långa sträckorna var fortfarande bara fiktiva för mig. Jag hade inte insett hur långt 18 mil på cykel är, eller hur många längder 3860m är. Det insåg jag efter att ha anmält mig i Mars. Alla jag pratade

med tyckte jag var helt galen. Oftast höll jag med. 4.40, telefonens alarm ringer, dags att stiga upp. Har bara sovit 3 timmar eller så, fjärilarna i magen hade party hela natten. 2 timmar och 20 minuter till start. Fiberfattig frukost, packa lite, och sen en kort cykeltur till starten. Allt funkar som planerat. Starten går. Sjukt trångt. Svårt att hitta rytmen i simningen för det är ben och armar överallt som frenetiskt försöker ta sig fram. Efter 10 minuter väljer jag att lägga mig vid sidan av fältet, vilket visserligen innebär lite längre väg, men jag får i alla fall vara i fred. Första varvet går bra. Har ingen koll på tiden, men det spelar mindre roll. En snabb mugg vatten, hinner inte uppfatta om hejaklacken är på plats, och sen i igen. Andra varvet går aningen långsammare, men inga missöden, kommer upp nöjd efter 1.14 och vinkar till min lilla hejaklack som smickrande nog har stigit upp vid 5-tiden för att åka upp till Kalmar för att titta på mig. Schysst. Nu gäller det att inte göra dem besvikna.

Första varvet på cyklingen går lätt, men jag märker snart att min mage kniper till varje gång jag testar den langade sportdrycken. Tur att jag hade med mig 2 flaskor Maxim i alla fall. Sparar så gott det går på den ena av dem och börjar ta vatten på stationerna istället. I mitten på andra varvet börjar det ösregna. Kul! Men ska jag bli en ironman så ska jag. Då ska väl inte lite regn stoppa mig. Gäller bara att sakta ner lite i kurvorna. På utvägen på det tredje varvet börjar det bli tungt. Eftersom jag aldrig har cyklat längre än 15 mil innan undrar jag om benen ska vara helt slut lagom till vändpunkten kommer. Men det vänder. En flaska cola, lite mer energikaka, och vetskapen om att det snart är dags för favoritgrenen, löpning, gör att de sista 3 milen rullar på jättebra och jag växlar efter 5.17. Skönt. Och utan cykelproblem också. Underbart.

Känner mig superrutinerad eftersom jag har kommit ihåg att lägga ett par nya strumpor och löparskorna i en plastpåse. Det tackar jag mig själv för hela sista cykelvarvet. Lugn växling till löpningen för att få med mig kepsen, en gel och torra fötter. Nu ska det köttas.
Dags för mig att plocka placeringar. Första varvet går på 1.01 och benen känns lätta, tror jag passerar minst 25 herrar under varvet, adrenalinet flödar. Sen blir det tyngre. Halvvägs börjar det värka ordentligt i benen. Lyckas ändå hålla i farten hyfsat, men vid sista varvningen börjar det bli riktigt tungt. Slänger ett öga på klockan i målet och inser att jag har chans att gå under 10 timmar om jag avslutar med ett 1.15-varv. Efter ett tags förhandlande med mig själv bestämmer jag att jag ska springa mellan alla vätskestationer men gå igenom och dricka/äta ordentligt. Varje vätskestation blir ett delmål. Har hela tiden ultralöparen Dean Karnazes motto i huvudet, ”Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up”. Mellan stationerna tar jag rygg på folk för att kunna hålla farten uppe. Med två kilometer kvar inser jag att det ska gå vägen, och en rysning rör sig längs ryggraden. Jag kommer att klara det! Sista kilometern springer jag med ett fånigt smile på läpparna. Vilken känsla. 9 månaders träning har inte varit förgäves. Med höjda armar korsar jag mållinjen efter 9.56.

Vet inte var krafterna på sista varvet har kommit ifrån, jag hade ju 4 minuter till godo i mål! Nevermind. Sjuk känsla. Tårarna vill fram. Äntligen. Efter en kopp kaffe, och lite mat, sover jag som en stock i bilen hem till Karlskrona. Tack till supportrar under loppet, tack alla KSSare för alla bra träningstips under senaste 10 månaderna och för ett antal trevliga träningspass tillsammans. Ser fram emot att erövra världen tillsammans under kommande säsonger! Ska bara tappa mina två stortånaglar och låta benen vila upp sig i 2 veckor, sen är jag fit for fight igen. Och kom ihåg, ”Pain is temporary, pride is forever”!

tri_logo_small

Skribent: PeGe Nilsson
 
Follow us on Twitter


KSS Triathlon sponsras av:

kilowatt

malvacom


Kontaktperson

Verksamhetsansvarig
Johan Nohave
This is a mailto link


Information in English
 

 
 

Postadress:
Karlskrona SS - Triathlon
Nya Skeppsbrogatan 7-9
37133 Karlskrona

Besöksadress:
Nya Skeppsbrogatan 7-9
37133 Karlskrona

Kontakt:
Tel: 045580334, 912
E-post: This is a mailto link

Se all info